Mitt utbytesår i USA 2013-2014

NU har min värdfamilj blivit godkända av AFS, guuud vad glad jag är, obeskrivligt!!

Har fått foton på familjen och huset och information och så, de har även mailat mig!

 

Allt låter verkligen jättebra. Jag ska bo i en förort till Sacramento som heter Elk grove(har letat upp huset på google maps och allt haha), och det låter verkligen perfekt tycker jag, att inte bo i en storstad (dock hade Elk grove 155,937 invånare förra året vilket är en stoooor stoor skillnad från den lilla by jag bor i nu haha) men att ha nära in till den, tror det var cirka 1-2 mil in bara! :) 

Efter två försenade avresor och nästan en utesluten USA resa så har jag äntligen fått familj!! 
I Sacramento, Californiens huvudstad! 
Så sitter nu och söker runt all möjlig fakta haha:) 

Regnar 58 dagar om året vilket är från och med november till mars, dock ingen snö!  annars är det runt 100 fahrenheit tror jag pappa sa, vilket motsvarar cirka 40 grader. 

Vet dock inget om familjen än för de är inte godkända av AFS än, så vi får hålla tummarna!! 
Men så otrolig lättnad verkligen. 
Nu håller jag tummarna och försöker hjälpa de övriga studenter som är utan familj!

Ville bara även säga att jag fick familj helt utan AFS hjälp, enda anledningen till att jag fick familj var för att jag skrev i en global AFS grupp på facebook, där jättemånga var snälla och ville hjälpa mig, och en lyckades!

Så det är ett tips till er om det är någon där ute som inte har familj än, eller om ni ska åka nästa år och få samma problem. Om jag inte gjort det hade jag antagligen inte haft någon familj just nu!

Här är min skola:) Deras fotballteam heter wolfpack haha!!

Måndag. Till en början en helt vanlig dag. 
Tills helt plötsligt Karin, en annan tjej från AFS som är i samma situation som jag, skriver till mig och säger att jag inte längre finns med på AFS amerikanska sida (om man klickar på host a student och sen väljer land så har alltid jag, hon och en annan stått där, redo att väljas). 

Jag vet att jag inte ska hoppas på för mycket. 'Hoping for the best but expecting the worst' är vad jag försöker tänka om det mesta med mitt utbytesår. Jag kanske inte har fått någon familj, kanske har jag bara fått en välkomstfamilj eller något liknande. Men jag ska inte försöka förvänta mig för mycket utan vänta på besked från AFS. 

Men jag kan inte hålla mig. Gud vad glad jag blev! 
Jag spammade sönder alla mina kompisar på facebook och jag var ensam hemma och ville bara skrika och krama någon och prata, men visste inte vad jag skulle göra, sen ringde min kompis mig och jag började lipa av lycka haha! Sen kom mamma och pappa hem och dem borde ju blivit helt mörbultade så som jag hoppade på dem haha.. efter det så satte jag på hög musik och dansade runt och sjöng här hemma i flera timmar haha, ni kanske tycker att jag överdriver men ni anar inte hur glad jag blev. Känns som en stor tyngd har lyfts från en.

 

Kommer antagligen inte kunna somna inatt. Men den här gången av rätt anledning. 

 

Gammal bild, Malta 2010 :) 

Jag står inför ett väldigt stort beslut. 

 

Här är vad som hänt under veckan:

Förra veckan var det 300 afs-studenter från hela världen som ska till USA som inte fått familjer. Efter en vecka fick drygt 100 personer värdfamilj. Nu har de en vecka på sig att få värdfamiljer för 200 utbytesstudenter. 

 

De säger att vi borde förbereda oss mentalt på att åka till ett annat land. Jag har till nästa lördag på mig att få familj. 

Känslor:

Jag minns inte senast jag sov gott. Jag har i stort sett varje natt inte kunnat sova för jag är så ledsen.

Jag går runt varje dag med den här ångesten och det känns nästan som att jag bara kan börja gråta bara jag tänker på det.

Enda gången jag mår bra just nu är när jag är med mina vänner som får mig att tänka på annat. Och bara för jag är så ledsen så har jag börjat gå runt och småäta också. Massor. Måste försöka vända på det istället. 

 

Ända sedan i början av augusti har jag mått skitdåligt. Två försenade avresor tyckte jag var hemskt nog, och nu kanske det inte ens blir USA? 

 

Så jag har sjukt stort beslut att bestämma mig för den här veckan, så jag inte står där på lördag, utan amerikansk familj och inte veta hur jag ska göra.

 

Jag måste välja, här är valen: 

* Argentina

* Panama

* Uruguay

* Italien

* Spanien

* Vänta ett år till och hoppas på bättre lycka nästa år

* Vänta ett halvår och åka till Nya Zeeland

Än så länge, om jag var tvungen att välja, så vet jag att jag iallafall vill åka långt bort. Inte Europa. Så då går ju Spanien och Italien bort. 

Det är alla väldigt häftiga land, men som sagt, det är inte dit jag vill, inte just nu iallafall.

Vill jag verkligen åka iväg till ett land jag inte är intresserad av?

Är det värt att vänta ett år till?

Just nu känns det som att jag inte orkar med något av alternativen.. vad jag än väljer lär det bli jobbigt. Men kanske blir det lättare när man väl tagit ett beslut.

Kanske det ännu kan ske ett mirakel. 
Men jag älskar språk och värme, kanske jag istället kan se det som ödet, att jag var menad att hamna i ett spansktalandeland och lära mig språket?
Vad hade ni gjort och varför? Någon därute som har något råd? 

Och tack för era stöttande kommentarer, betyder jättemycket verkligen!

 

mitt nya hem? 

 

Panama? 

Argentina?

Spanien?

Italien?

Det känns som att allt som kan gå fel för en utbytesstudent har gått fel för mig än så länge. 

Ni anar inte hur dåligt jag mått under de senaste två månaderna. 

Dåliga efter dåliga besked.  Med bara ett litet klick på ett nytt mail kan hela mitt välmående förändras. Som ett stort bombnedslag i min kropp.

 

I början av den här erfarenheten var jag som alla andra utbytesstudenter taggad, glad och kunde inte sluta prata om mitt år! 

Nu har allt förändrats. 

Jag vill inte prata om det, och så fort någon nämner det blir jag ledsen och irriterad och vill bara att de ska sluta prata om det. Nu tänker jag mer på utbytesåret som en börda än en otrolig erfarenhet för livet. 

Jag tänker, varför jag? 

Varför av alla utbytesstudenter skulle just jag bli drabbad av det här? Inte för att jag någonsin skulle önska någon annan utbytesstudent det jag känner just nu. 

 

När man läser om alla andra utbytesstudenter som redan har åkt, vissa har redan gått en vecka i High school. Och vad gör jag?

 

Det känns som att, när allt redan har gått åt helvete, varför skulle mitt år bli bättre? Det känns som att det kommer fortsätta lika dåligt och min organisation har fått mig att känna att jag nästan ångrar att jag sökte från första början. Jag vill inte skriva ut om min organisation för mycket för jag vet inte vad det kan få för konsekvenser men jag kan bara säga att jag är väldigt besviken på dem.. 

Ni kan tro att jag är negativ, i vanliga fall är jag oftast väldigt glad och lycklig, men jag har inte varit något annat än tålmodig, men nu har jag fått nog! Jag orkar inte med att må som jag gör längre, och jag har slut på hopp. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. 

Nu har de skrivit till mig att man ska fundera över att tänka på om man vill bli student i något annat land istället. Okej tänker kanske ni, inte så farligt, det finns ju många coola länder! Och så hade säkert jag också känt för ett år sen. Om jag bara hade fått veta att jag fått avslag från USA direkt. Jag tror att det hade varit roligt att vara utbytesstudent i de flesta länder, men när man varit inställd på USA såhär länge som jag har, och varit så säker...så blir allt så konstigt. Mamma ska ringa och prata med dem idag. Jag skulle möjligen kunna tänka mig Australien och Nya Zeeland men i Australien tar de tydligen inte emot studenter från min organisation och i Nya Zeeland börjar man inte förrän i Januari...det här kommer inte sluta bra känner jag. Håll tummarna för mig.

 

 

Imorgon börjar skolan igen. Tänk om det nu hade varit så att jag skulle åkt på fredag. Det hade varit rätt bra ändå. Skolan kanske inte hade börjat än i USA och jag hade haft tid att besöka mina klasskompisar lite innan jag åkte. 

Nu har jag ingen aning om vad jag ska göra, ska jag gå i skolan, stanna hemma eller vad ska jag göra? 
Jag vill inte bara sitta hemma och vara ledsen, jag vill hitta något att fokusera på. Här är några saker jag kommit på: 
* städa mitt rum (jaja skitkul) 

*  göra om på mitt rum (håller på att renovera) 

* ladda ner musik till min mobil som jag kan ha till USA 

* träna 

Har ni någon mer idé? Ni andra utbytesstudenter som väntar, vad är era planer? 

Känns ju onödigt att gå i skolan när det ändå inte kommer ge något. Och jag är taggad men ändå otaggad på imorgon. Ska bli kul att träffa alla igen men tänker också på alla ouppklarade frågor.. "Varför har du inte åkt än?" "Skulle inte du åka?" "Vad gör du här?" osv. Det är verkligen inte kul att höra och det börjar bli tjatigt. Jobbigt att säga hejdå hela tiden. Men jag har fått kompensation för min sena avresa, jag får 3000 kronor tillbaka. Men det känns som rätt lite som tröst när man känner sig såhär. 

Jag och min kompis (rebeccausa.webblogg.se) ska iallafall komma till skolan och överraska vårat gäng med att baka en tårta vi alltid äter tillsammans haha, så det är ju något att se fram emot. Sen ska vi besöka våran nya klass som vi ska gå med när vi kommer tillbaka. 

Imorse när jag vaknade kollade jag igenom min mail. Jag hade fått ett nytt meddelande från AFS. De skrev att jag måste förbereda mig på en ytterliggare försenad avresa. Jag har bara idag på mig. 

Jag blev så otroligt chockad, jag trodde att jag hade gått om tid på mig att få familj till de skulle bli tvungna att byta datum, att det verkligen bara var sista utvägen i nödfall liksom. Jag började faktiskt gråta. I vanliga fall så skulle jag aldrig skriva ut på internet om jag mår dåligt eller något sånt, men jag tycker att de som ska bli utbytesstudenter borde få veta hur det känns. 

 

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få åka 11:e september, det kändes absurt. Över en månad senare. 
23:e kändes tråkigt, men ändå rätt okej, men nu, skolan har antagligen börjat och allt.. 

På ett sätt tänker jag "hur svårt kan det va att egentligen bara hitta en familj, av alla miljoner invånare?" 
Just nu känns det som att jag aldrig kommer åka.

Idag ska jag maila tjejen som fick försenad ankomst förra året. Hoppas det hjälper. 

Jag tror ju inte jag får sämre familj eller så, och jag är säker på att när jag väl är där så kommer jag inte bry mig om att jag fick familjen sent. Dessutom tänker jag även nu, när jag finns över hela USA, att det kanske var ödet. Det kanske inte var meningen att jag skulle till USA, att det var därför det blev såhär? 

Vad ska jag göra nu då, när alla andra går i skolan? Ska jag också gå, eller vad ska jag göra?

 

Kom på att jag glömde att skriva om min avslutningsfest! Hade den den 31:a vilket jag tyckte passade rätt bra eftersom jag trodde att jag skulle åka en vecka efter det och alla kunde det datumet.. men nu kändes det inte riktigt som ett hejdå utan nu blev det mer "aja vi hinner säkert ses någon mer gång innan du åker" och ja det är antagligen så men känns jobbigt att chansa. Är rädd för att åka ifrån någon utan att ha sagt ett ordentligt hejdå. 

Iallafall. Festen. Samlade mina närmaste vänner på en liten hejdå-fest eller vad man ska kalla det hos mig. Vi satt ute på min altan och grillade, snackade, lekte lekar och så. Det blev en väldigt lyckad kväll, hade jätteroligt. Vi gick på skattjakt och en av mina kompisar hade till och med gjort en frågequiz om mig som alla skulle svara på haha! Alla hade med sig presenter och blommor och det hade jag verkligen inte räknat med så blev jätteglatt överraskad!

För några dagar sen fick jag besked om en senare avresa. Det går inte riktigt att förklara hur ledsen man (jag iallafall) blir. Kan tänka mig att jag låter rätt bortskämd när jag säger "å nej istället för att åka på utbytesår till USA den 7e så får jag åka 2 veckor senare".. jag förstår vilken tur jag har och är verkligen tacksam, men när man väntat i över ett år på den här stunden och alltid haft ett visst datum i huvudet.. då är två veckor till som en evighet. 

Men jag försöker göra det bästa av tiden och försöker verkligen ägna mig åt annat så jag bara inte tänker "nu skulle jag egentligen varit i USA". För egentligen bryr jag mig inte jättemycket om att åka senare, utan det är mer att behöva gå dag ut och dag in utan att veta. "Kommer jag få min värdfamilj idag?" "Kommer jag få åka det datumet eller kommer jag få åka ännu senare?" Om jag bara visste redan från första början att jag skulle få min värdfamilj en vecka innan jag åker, så skulle det vara okej, så länge jag visste och slapp gå runt och oroa mig. 

Idag mailade dem även om att de kommer fortsätta letandet utanför min region, men jag är inte riktigt säker på vilken region de menar, om de menar utanför min region i Kalifornien, eller alla 6 delstater jag kunde hamna i, eller hela USA. De håller på att ringa runt till alla studenter med en senare avresa nu så ska fråga då :)

Min klasskompis var i tidningen idag haha:)