Mitt utbytesår i USA 2013-2014

Har äntligen bokat flyget till USA nu. Istället för att behöva åka upp till Stockholm, byta i Paris och landa i LAX så flyger jag direkt från Köpenhamn till San Francisco (närmare var jag ska bo), så det var ju skönt. 
Åker den 15 december så då får jag ju fira jul och nyår där iallafall!

De har även sagt att precis när jag kommer så ska vi ner till Los Angeles och O.C för att hälsa på släktingar och så, så får nog fullt upp redan från början då haha! 

Kunde även stanna till i mitten av juli iallafall, sen ska min värdfamilj resa till Skandinavien så kan inte stanna längre! Men de sa att när de ändå skulle dit så kanske de kunde komma och hälsa på mig? haha. Vi får väl se hur det blir med det, är ju en tid kvar.

Mindre än två månader kvar nu då, hoppas den här tiden bara rullar på så jag får åka någon gång nu då!! 

Hej allihopa!
Jo, jag lever fortfarande..

Idag ringde AFS för att prata med mig, de har velat ringa mig förut men jag har inte velat snacka med dem för jag har tyckt att jag inte har något att säga till dem, men efter några dagar så tänkte jag helt tvärtom, jag har väldigt mycket att säga till om!

De ville prata med mig för att se hur jag mår, informera mig om situationen och om jag hade något jag ville att de skulle veta. 

Det blev ett väldigt jobbigt och långt samtal. 
Jag började gråta, och det känns konstigt att gråta ut för en helt främmande person i telefonen, men jag tror ändå det var bra så de fattar hur dåligt de har fått mig att må, hur allt det här har påverkat mig. 

MEN. Det var en grej han sa som gjorde mig glad. Han sa att det verkar som att jag kommer få åka ner lite tidigare i december så jag kan fira jul där, OCH möjligen då stanna en månad längre under sommaren! 
Så det lät ju bra, hoppas bara de kan göra det officiellt snart.. 

Hur mår jag annars då? 
Jag försöker hålla mig sysselsatt och tänka på annat. När jag har annat för mig mår jag bra och allt känns som vanligt, men när jag är ensam, det är det som är det jobbiga.. Då kommer alla tankarna igen. Eller när jag ska sova. Vissa dagar mår jag jättebra medan andra dagar har ingenting förändrats men jag är jätteledsen över just denna situationen. 

Jag har börjat skolan med 97orna, i en ny klass. 
Började förra veckan. Känns bra att jag håller mig sysselsatt men jag saknar min andra klass så himlaa mycket, och det bidrar också till mer längtan efter USA.
Men verkar som att jag hamnat i en rätt bra klass, alla verkar snälla och så så det blir nog bra. 
Skriver när jag vet mer, pusss

Ni kanske undrar vad som händer i mitt liv just nu efter allt som hänt.

Idag har vi fått det bekräftat att jag får åka till USA i januari, OM jag inte får något mer epileptiskt anfall. 
Mamma ska försöka kolla med AFS om jag får åka dit lite tidigare så jag får vara med om en amerikansk jul. Och även kolla om jag kanske kan stanna lite längre in på sommaren än de andra utbytesstudenterna, så känns det lite mer som en tröst. 
Deras visum går ju ut under sommaren men det gör ju inte mitt då det blir framskjutet. 

Vi ska även kolla om vi hittar någon billig resa till min värdfamilj någon gång under hösten så jag får komma och hälsa på dem som turist, om de går med på det. 

Annars så ska jag nu under det här halvåret läsa ikapp i några ämnen som jag missat i ettan (eftersom jag ska byta linje nästa år), kanske gå någon språkkurs oså. Försöka hålla mig sysselsatt så jag inte hamnar i en depression. 

Jag fick erbjudande att åka ner som au pair i Schweiz under två månader (har släktingar där) och öva på min franska, men jag tror inte riktigt det är något för mig så jag ska nog inte åka. 


Jag håller er uppdaterade! 

Jag tror att jag har blivit drabbad av allt dåligt en utbytesstudent kan bli drabbad av. 
I lördags fick jag väldigt, väldigt dåliga nyheter.

Något jag inte har berättat för er är att jag för två veckor sedan fick ett epileptiskt anfall (jag och min familj är nästan helt säkra på att det orsakades av all stress och dålig sömn AFS utsatt mig för under de senaste veckorna). Jag har aldrig fått det förr i hela mitt liv och jag fick åka in med ambulans och göra massa tester. 

Det visade sig att jag haft en benägenhet till epilepsi i hela mitt liv, men det har inte hänt något förrän nu. 

Varken jag eller min familj tror att det kommer hända igen utan att det bara var för omständigheterna. 

Jag var fortfarande okej med att åka iväg, mina föräldrar var okej med att jag fortfarande skulle åka iväg och så var även min värdfamilj (faktum är att föräldrarna är läkare båda två) och AFS Sverige. 

De sa att de skulle prata med AFS USA och se vad de skulle säga om saken. Jag sa att jag skulle göra vad som krävdes, till och med ta vilken slags medicin som de tyckte va nödvändig även fast jag egentligen inte har epilepsi (man kan inte kalla det epilepsi om man bara fått det en gång).

Så hände det. Fyra dagar innan jag skulle åka på min andra uppskjutna resa, så ringer dem och säger att jag inte får åka längre. Inte till USA, inte till något annat land heller. 

De tycker det är för stor risk att skicka iväg mig så snart efter anfallet. Jag blir så himla ledsen, förkrossad och framförallt förbannad för det är typ deras fel att jag fick anfallet från början för de fått mig att bli så uppstressad och allt, så de minsta de kan göra är väl att skicka iväg mig ändå.. Det kan ju hända ett anfall där lika mycket som det kan hända här hemma. Och det är inget farligt med epilepsi så. Känns som att jag nu bara kommer få gå runt hemma och vänta på att få ett till anfall. De sa att jag möjligen kan åka i Januari, ett halvår, för då har jag avvaktat så pass länge.

 

Men nu är jag så himla förbannad på AFS så om jag tänker åka någon gång så tänker jag verkligen inte åka med dem. Vet att jag låter som värsta pessimisten men nu tycker jag att jag har all rätt att vara det. 

Visst tänker kanske ni, synd, men det är väl bara att fortsätta sitt år som att man aldrig lämnat det? 
Riktigt så enkelt är det inte. 
I över ett år har jag varit inställd på att åka nu, och i flera år har det varit min dröm. 

Och nu helt plötsligt, med bara ett telefonsamtal och en mening, så förändras hela ens liv. 
Det hjälper ju inte att jag vill byta linje och har redan missat en månad i skolan.. 

Jag försöker verkligen tänka positivt, på allt jag kan va med om här hemma nu, och att allt har någon mening. Men det är svårt och kommer ta en lång tid att smälta tror jag. Varje gång jag kollar på en amerikansk film och tänker 'det där kunde varit jag', eller hör min kompis berätta om hennes utbytesår.

 

Det här skulle ju bli mitt år. Jag skulle ut och hitta mig själv där ute i världen. Kändes som det verkligen var dags för mig att bara åka iväg, lämna allt, upptäcka nya saker, ta en paus från skolan. 

MEN det kanske fortfarande finns hopp. Kanske kan jag åka till Australien i Januari (de börjar sitt år i Januari) eller så går jag ett halvår i USA, eller så försöker jag hitta någon annan organisation nästa år som kan ta emot mig (jag är för gammal för att åka till usa nästa år, iaf med afs) eller något annat land eller så åker jag på collegeyear efter studenten, men dit dröjer det ju länge..

Någon som har något tips/råd? Skulle vara väldigt tacksamt.

NU har min värdfamilj blivit godkända av AFS, guuud vad glad jag är, obeskrivligt!!

Har fått foton på familjen och huset och information och så, de har även mailat mig!

 

Allt låter verkligen jättebra. Jag ska bo i en förort till Sacramento som heter Elk grove(har letat upp huset på google maps och allt haha), och det låter verkligen perfekt tycker jag, att inte bo i en storstad (dock hade Elk grove 155,937 invånare förra året vilket är en stoooor stoor skillnad från den lilla by jag bor i nu haha) men att ha nära in till den, tror det var cirka 1-2 mil in bara! :)