TILLBAKA TILL VERKLIGHETEN

Hej kära vänner. 
Det var alltför länge sedan jag skrev.Kanske möjligen för att utbytesåret är slut och jag är tillbaka i Sverige igen. Men att ha varit en utbytesstudent är något jag alltid kommer att ha med mig och utbyte är en pågående cirkel som aldrig slutar, vad jag lärt mig under mitt år är något som jag kommer minnas och ta lärdom av för resten av mitt liv. Jag kommer alltid ha med mig i vardagen det jag lärt mig och även sända ut samma budskap och erfarenheter till folk i min närhet.

Ända sedan jag kom hem så har jag konstant envisats med att äta min mat endast med en gaffel, för det är så majoriteten av amerikaner äter, i alla fall där jag bodde. Trots att det nu snart är 2 år (!) sedan jag åkte så har jag fortfarande det med mig. Jag hälsar på främlingar på gatan hela tiden. Jag tar åt mig mer i klassrummet, tar mer plats. Jag har fått en bättre amerikansk dialekt, pratar med mer slang och vet allmänt mer om den amerikanska kulturen. Varje gång jag träffar en amerikan skiner jag upp och vill berätta allt om mitt år och höra varifrån de kommer. Jag har faktiskt träffat på en hel del folk från Sacramento, alltid lika trevligt! 

När jag kom tillbaka till Sverige igen såg jag till att vara upptagen hela tiden. Träffa kompisar, träna, plugga. Allt för att inte fokusera på USA. Jag var livrädd för att få hemlängtan, det var nästan så jag försökte förtränga att jag ens varit iväg. Jag kände mig inte redo att komma tillbaka till mitt gamla liv igen. Jag undrade hur det skulle vara att träffa kompisar och familj igen, skulle jag kunna behålla den delen av mig själv jag funnit i USA, utan allt som hjälpte mig hitta den personen? Det tog mig cirka 2 månader innan jag lät mig själv slappna av. Ta tid att tänka på mitt utbytesår, kolla tillbaka på bilder, läsa min gamla dagbok, återminnas helt enkelt. Jag saknade mina vänner, min familj, mitt liv där helt enkelt. Jag önskar fortfarande att jag kunde leva i båda de här världarna samtidigt. 

Jag tänker inte ljuga, att åka hem igen var inte lätt. Dock är det väldigt individuellt. Jag vet många utbytesstudenter som inte alls haft besvär med att åka hem igen, medan vissa har haft det väldigt svårt. Detta året har varit ett av de jobbigaste i mitt liv. Att anpassa sig till sin gamla kultur igen, att ha kompisar över hela världen som man kanske aldrig mer får se igen, eller väldigt sällan. Det jobbigaste har varit att komma till insikt med att jag aldrig någonsin kommer få tillbaka mitt år. Jag kan åka tillbaka och hälsa på, men saker kommer aldrig vara exakt likadana igen.  Det kommer vara många som inte kommer förstå vad du har genomgått. De kommer ha svårt att förstå hur jobbigt det kan vara att komma tillbaka. De var inte utbytesstudenter. Visst, det var ett beslut jag valde och jag hade valt det tusen gånger om, det var värt att gå ett till år i Sverige. Men jag ska inte säga att det inte sved lite när alla ens kompisar gick på studentfesterna och tog studenten. 

Jag besökte min vän Lucia i Madrid och sedan kom hon till mig några månader senare. Jag är säker på att hon är en vän för livet och vi håller fortfarande kontakten, vilket jag tror kan vara rätt ovanligt. Det händer ofta att man får bra kompisar, men att de är tillfälliga, att det rinner ut i sanden. Men jag och Lucia vet att vi inte kan prata på länge men ändå veta var vi har varandra. Vi hör av varandra lite då och då och vi ser ju alltid vad den andra har för sig på snapchat, instagram och liknande. 

Jag har engagerat mig mycket i AFS efter mitt år. Jag har gått olika volontärutbildningar och åkt upp mycket till Stockholm för både avrese- och välkomstläger. Jag finner det väldigt givande. Alltid blir jag lika avundsjuk på studenterna, de skulle bara veta hur mycket fantastiska saker de har framför sig. Hur deras världar kommer ändras. Men nu börjar det här inlägget bli lite långt och jag skulle kunna babbla på hur mycket som helst om det här ämnet så jag ska bespara er det. 


Mary & jag 

Jared & jag 
Jag, Mary & Chelsea
 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0